EK fällde samhällsfördraget

Förhandlingarna kring ett samhällsfördrag  har strandat. Förutsättningarna till ett lyckat slutresultat var hela tiden mycket små. EK fällde samhällsfördraget, men skyller på transportfacket ATK. Situationen är synnerligen allvarlig och atmosfären bland arbetsmarknadsorganisationer är väldigt inflammerad. Det värsta scenariot är generalstrejk och nyval, förhoppningen att parterna återvänder till förhandlingsbordet.

Det är en besviken Lauri Lyly som sammanfattar situationen bra på FFC:s webbsida:

”- Arbetsgivarna hade inte från första början någon vilja att avtala om en arbetsmarknadsuppgörelse som skulle förbättra ekonomin och sysselsättningsläget i Finland. I stället har EK under hela förhandlingarna passivt instämt i regeringens linjedragningar.”

Så är det. Varför skulle EK vilja ha ett samhällsfördrag när regeringen är beredda att vidta åtgärder som EK tidigare endast kunnat drömma om? Istället försökte EK gör allt man kunde för att skjuta samhällsfördraget i sank. För en vecka sedan meddelade EK att man inte längre kommer att vara med om centrala inkomstpolitiska uppgörelser. Att komma med beskedet under rådande förhandlingar är en direkt skymf riktat mot fackförbunden. Trots detta var fackförbunden villiga att fortsätta förhandla, och t.ex. FFC erbjöd följande:

  • Ytterst måttfulla löneförhöjningar 2017-2018
  • Sänkning av arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift
  • Arbetsgivarnas arbetslöshetsförsäkringsavgift överförs delvis till löntagarna
  • En ny modell för semesterpenningen eller semesterpremien, som skulle ha beaktat sysselsättningsläget och underlättat företagens situation under lågkonjunkturer.

Inga småsaker direkt.

Regeringen har tidigare sagt att om inte förhandlingarna lyckas är det tvång som gäller och statsminister Juha Sipilä meddelade idag att man från regeringens sida går vidare med tvångslagarna. Här några av de åtgärder regeringen tidigare hotat med:

  • Den första sjukdagen blir oavlönad, dag 2-9 betalas 80% av lönen
  • Trettondagen och Kristi himmelsfärd blir oavlönade lediga dagar. (De ska arbetas in eller dras bort från lönen.)
  • Semestrarna drabbas, semesterpenningen minskar med 30 & och årssemestern kan vara högst sex veckor.

Akademikercentralen Akava har räknat ut att med en månadslön på 2000 euro förlorar man 900 euro i året. Tjänar man 3000 euro i månaden är motsvarande summa åtminstone 1247 euro årligen. Det är alltså stora summor det handlar om. Regeringen menar att detta höjer företagens konkurrenskraft. Med dessa åtgärder ska finländska företags produkter alltså bli attraktivare… Om det ändå vore så enkelt, men priset på en produkt är bara en del av helheten när det kommer till försäljning.

Det handlar egentligen om en sänkning av arbetsenhetskostnaderna. Arbetsgivarna betalar mindre för det arbete som utförs. De här åtgärderna är förödande för finländarnas köpkraft. Man hamnar snabbt inne i en ond spiral där folk har mindre pengar att konsumera för, företags produkter går åt ännu sämre, permitteringar och uppsägningar följer, vilket i sin tur innebär ännu mindre konsumtion.

Ifall tvångslagarna går igenom, vilket inte alls är säkert (de kan stöta på motstånd från EU och ILO), blir Finland ett land där man stiftar lagar som bestämmer en övre gräns för vad man får förhandla om på arbetsmarknaden. Det känns mera Nordkorea än västerländsk demokrati med avtalsfrihet.

SDP:s ordförande och oppositionsledare Antti Rinne uppmanar arbetsmarknadsparterna att återuppta förhandlingarna. Det är lätt att hålla med om att det vore det bästa alternativet, men när ena parten får det man vill ha av landets regering är det tveksamt om EK är intresserade av att återvända till förhandlingsbordet.

Bilden tillhör Carlos Donderis. Den är från Flickr, Creative Commons (Attribution-NonCommercial-NoDerivs)

Kommentera